Åsa Nordén

Den första som såg Emmas ansikte var hennes mormor Hilda. Hon var jordemor i Emmas tornedalska hemby. På sitt yrkesskickliga vis såg Hilda till att hennes dotterdotters ankomst till världen löpte friktionsfritt.

Säkert visade Emma upp ett argt och rött ansikte, likt alla nyfödda som ilsknat till över att ha tvingats lämna sin ombonade tillvaro. Inte heller blev den lillas humör bättre av den dask i stjärten som Hilda alltid praktiserade för att få igång det första andetaget. Allt var som det skulle. Emma bevisade att hon levde genom att ge ifrån sig ett illskrik. Missnöjet över det nya sakernas tillstånd hon hamnat i försvann, så fort Hilda placerat Emma på sin mor Lindas arm. Den nyförlösta kunde nu betrakta ansiktet på den lilla varelse som kommit ut ur henne och dottern registrerade sina första intryck av omgivningen.

24 år senare födde Emma en flicka på ett BB i Stockholm. Efter att barnmorskan putsat till den nyfödda i presentabelt skick, överlämnades hon till Emma. Först tyckte hon sig se en vanskapt unge med kluvna kinder men det var bara som hon inbillade sig. Dottern fick äntligen förnimma utsidan på den modergudinna i vars kropp hon alstrats och som hon dittills varit omsluten av.

73 år senare vakar Emmas dotter vid sin mors dödsbädd. Det 97-åriga ansiktet är lika uttrycksfullt som hos liten Emma. In i det sista skiftar den döendes minspel. Bakom de fladdrande, slutna ögonlocken kan ännu den livfulla blicken anas.

Vattnet törstar handlar om fångstmannen Nikun Olli, vattenkännaren August, den synska jordemodern Hilda, den förstummade predikanten Parka-Heikki, den älskade sökaren Isä-Arvid, om materians härskarinna, den ständigt arbetande mångdotterföderskan Arvidin Linda. Alla levde de för inte så länge sedan i samma tornedaliska by.

Detta gäller dock inte vissa andra personer som också figurerar i Vattnet törstar. Som den grekiske filosofen Thales som för omkring 2 500 år sedan förespråkade vattnet som alltings urämne; som siaren Nostradamus som kanske framkallade den franske kungen Henrik II:s död 1559 just genom att förutsäga den; som andeskådaren Emanuel Swedenborg som tvåhundra år senare på 40 mils avstånd såg sin malmgård i Stockholm slickas av lågorna från en samtidigt härjande eldsvåda; som vår tids Nelson Mandela, den sydafrikanske statsmannen och godhetsgiganten.

Hexis handlar om kärleken, ödet och rättvisan - tre alltid och överallt lika brännande ämnen. Tornedalska berättelser från 1900-talets första hälft illustrerar hur spörsmål inom klassisk grekisk filosofi aldrig mister sin aktualitet.

Stoikernas ödesbestämda världsordning, som kan sammanfattas under nyckelbegreppet "hexis", ger relief åt frågan i vilken grad en människa som begår en ond handling är ansvarig för sitt dåd.

De lovtal som hölls till kärleksguden Eros vid ett atenskt gästabud, skildrat av Platon för mer än två årtusenden sedan, ställs mot kärlekshistorier som utspelades långt senare i ett motsatt hörn av Europa.

Aristoteles rättviseuppfattningar, här inordnade under namnet på rättvisans gudinna i grekisk mytologi, Dike, tillämpas bl. a. för att döma en domstol som - åtminstone enligt hävderna i en viss by i Tornedalen - gjort sig skyldig till justitiemord.

Hexis är en av tre böcker med tornedalskt motiv, skrivna av Åsa Nordén. De övriga två har titlarna "Vattnet törstar" och "Att känna igen ett ansikte".

Den bistra vintern 1649/1650 tvingades den sömndruckne filosofen och naturforskaren René Descartes att långt före gryningen inställa sig på slottet Tre kronors bibliotek. Dit beordrades han ett antal iskalla morgnar för att samtala med drottning Kristina. Exakt vad de resonerade om är inte klarlagt. Enligt den fiktiva mötesrapporten i romanen Kristina och René måste Descartes värja sig mot drottningens kritik av hans tankegångar.

Förutom det upptänkliga meningsutbytet mellan den svenska drottningen och hennes franske gäst ges i Kristina och René glimtar av Descartes vardagsliv i stormaktstidens Stockholm, innan han oväntat avled efter fyra månaders vistelse i Sverige.